Trädgårdsarbete…

Så är snart lördagen passé.
Konstigt väder har dagen i varje fall bjudit på.
Med löpardojjor på och hela långpasskitet laddat, var jag på väg ut för mitt långpass. Kollade upp mot himlen och såg något så otroligt mörka moln. Vankade lite fram och tillbaka och funderade på om jag skulle vänta en stund för att ge mig ut, men mannen sa att det kommer blir värre väder senare på dagen. Så jag sprang iväg. Jisses, då började det åska och jag är otroligt åskrädd. Gillar det inte. Men det kom aldrig närmre och vädret blev bättre, så jag kunde fortsätta på min planerade tur. Resultatet blev 29 km och otroligt ont i höger knä. Nu blir det till att kavla och rulla. Lite sur att det inte blev jämt 30 km men knät hade inte fixat det, inte pannbenet heller – gjorde på tok för ont!

Under tiden hemma så fixade mannen och barnen i trädgården. Skönt att någon sköter markservicen.

7 km lufsande…

Pumpade in lite energi i hjärnan genom joggingen. Behövdes, för den är riktigt seg just nu. Trött och fylld med massa stress och jobbigheter. Men några km i löpardojjorna lättar lite på trycket. Sakta, sakta, sakta! Räckte gott och väl för lite tunga lungor.

28 km

Idag kunde det gått bättre. Har känt mig lite hängig i kroppen. Inte så att jag varit förkyld eller liknande, men ändå ite helt prima sen jag morgonjoggde i onsdags. Haft huvudvärk flera dagar, som en tung mössa på huvudet. Och sen att sonen i fredags fick hög feber och blev otroligt hängig natten till lördag och hela lördagen har inte heller gjort saken bättre. Kass sömn…!!
Men jag var riktigt taggade inför dagens tre timmars pass. Hade egentligen som mål att ta mig runt 30 km (med tanke på tiden jag hade sist).

Två mil hade jag sällskap av min kära kompis Vickan. Så otroligt trevligt att prata och tjata i dryga två timmar. Sen släppte jag av henne – och då var det som en broms slog in i kroppen. Flåset blev så otroligt tungt. Vätskeryggan var tung…benen blev trötta (inget ont, men trötta). Så målet blev helt plötsligt att fokusera på att klara tre timmar. Vilket jag gjorde. Besviken på mig själv att jag inte hade mer pannben.

Mitt längsta träningspass

Enligt mitt träningsschema från coach Annie så var det planerat 3 timmars löpning. Förutsättningarna var ju helt optimala. Soligt, varmt, vindstilla: vad mer kan jag begära? Men så himla nervös jag var innan. Otroligt! Dels för att jag skulle kunna fixa detta långpass och dels för vart jag skulle springa för att få ihop de där timmarna. För första gången så har jag lyssnat på podcast P3 Dokumentär fick rulla i iPod:en. Bra grejer det där! Sen började jag att mata på benen. Och de matade på i ganska hyfsat lugnt tempo som jag känt mig bekväm i. Men de där sista km var jobbiga. Då orkade jag bara att tänka på att fixa tre timmar, sen att det slutade på 29.5 km och inte 30 km, struntade jag. Hjärnan var inställd på tre timmar, inget mer. Men nästa gång kanske jag kan jämna till siffrorna lite. Förresten, så här lång har jag aldrig sprungit tidigare på ett träningspass. Nöjd!

Äntligen fredag

Fredag! Då ska jag måla naglarna, med ett av mina nya nagellack. Bara så ni vet (intresseklubben antecknar!)!

Och så ska jag springa 6 st tusingar…pust och stön!

God kväll, Måndag!

Denna helg har varit helt i min smak. Avslappnad, inga krav, bara en massa häng och liten struktur. Det enda som egentligen fanns att passa var dotterns danslektion.
Fredagsmyset påbörjades genom ett tröskelpass i löpardojjorna. Kändes så skönt och befriande efter en mycket tung arbetsdag. På lördagen gick jag och barnen i pyjamas halva dagen (mannen jobbade = då kan vi göra sånt!). Dotterns termin på Art Dance började så den enda tid vi hade att passa var just den. Sonen och jag drog en repa i mataffären och införskaffade oss lördagsgodis och lite kvällsmat. Kvällen däremot hade jag bokat med en kär vän, tillika f.d kollega. I Vara Konserthus spelade Petra Marklund; och både jag och min kompis älskar musik. Konserten var mycket bra: byggde på hennes album Inferno. I verkligheten lite tyngre och mkt bas. Min smak!
På söndagen var det självklart soffhäng. Jag kan helt enkelt inte missa Vasaloppet. Något som jag däremot missade var visst Femmilen – så himla typiskt! På eftermiddagen och i solsken och med barnvakt hemma (då mannen återigen jobbade), så drog jag på mig löpardojjorna igen. Långpass på 18 km planerat. Och det var en härlig känsla. En sån där tvärtemot-känsla mot förra helgen då löpningen var en total pina. Igår så var flåset på min sida. Rytm i enen som synkade väl med flåset. Ingen som helst känning i min höft som varit/är besvärlig. Bara ben och flås som var i harmoni. Mer såna pass!! Jag kom hem glad och nöjd!

Avslutade söndagen med lite youtube-klipp från 2012 års Stockholm Marathon.

Testlopp 5 km

Coachen Annie ville att jag skulle göra ett testlopp idag, på 5 km.
Maxa, tänka på teknik, hållning….ja, ni vet…Och jag försökte…

2 km uppvärmning, med 3 st 1 min ruscher och joggvila, vilket gick bra.
Efter detta blev det för mkt.
Jag drog på för fort den första km och det fick jag sota för sen. Hybris är nog ordet.
3:e km var en pest och pina. När jag sen insåg att det var 2 km kvar så kunde jag få lite liv i benen igen.
Just nu går löpningen trögt. Kroppen vill inte med mig. Kanske jag har något i kroppen som inte vill bryta ut ordentligt? Jag vet inte. Känner mig frisk. Eller också beror det på hackig sömn och stress i vardagen? Vet inte. Men så här är det; flåset känns som ett stånkande och stönande. Jag får ingen rytm i andningen utan ibland känns det bara som om jag hyperventilerar, ytliga andetag. Pustar och flåsar fram…
Benen är som bly. Stockar som inte går att böja på. Vaderna är helt stumma. Inget flyt i löpningen. Känns som jag spänner mina fotleder och det förstår jag inte varför. Hela jag känns som en nybörjare, vilket jag iof kanske är. Men några mil har jag ju i benen sen jag började med löpningen.

Längtar till den där löpningen då jag känner att benen bara trummar på. Andningen följer rytmen…den hade jag i somras. Nu i vinter verkar den har försvunnit.

Snart läggdags…

Och söndagsångesten finns där hela dagen som alltid.
Helgen har varit lugn. Mycket lugn. Både mannen och jag har känt oss slitna och trötta. Därför har aktiviteten varit ganska låg.

Efter jobbet i fredags så fick jag in mitt intervallpass för veckan. 10×400 meter. Shit pommes frites! Det kändes, men jag tror inte att jag vågade maxa på intervallerna helt. Lite rädd för att inte orka…men det gick bra och jag kände mig ändå helt slut och utpumpad efter passet.
Lördagen var en ren slappardag. Familjen åkte till lilla staden och tog en lördagsfika med en kär vän. Trevligt det är att fika på stan, det gör jag alldeles för sällan; eller hela familjen gör det alldeles för sällan.
Efter ha inhandlat lite lördagsgodis så åkte vi hem för att slappa i soffan ännu mer. Men tillslut så tog vi skärpte vi till oss och tog oss en rask promenad. Mannen och jag, sonen åkte bobb.

Dagen idag har nästan varit den samma. Fast mannen ryckte upp sig och fick med sig dottern till slalombacken. Sonen däremot ville INTE åka så vi fick stanna kvar hemma. När dottern och mannen kommit hem gav jag mig ut på helgens långpass. 14,3 km i snömodd och underkylt om vartannat samtidigt som det blåste och småspik kom från luften. Pannbensbyggande idag, fast ändå kändes det så lätt och skönt. Bra känsla idag…

Imorgon är det måndag igen…hoppas på en lätt och skön vecka. Imorgon ska jag handleda två sjuksköterksestudenter, termin 1:or. Ska bli spännande och lärorikt även för mig.

Laddar batterier

Dags för helgens långpass…snart i varje fall. Måste bara ladda lite till – i soffan.
Så ögonen får vila på en tidning. Sen är det bara att dra på sig löparoutfiten.

Uppdatering: 12 km avklarade. Skönt! Batterierna blev bättre laddade i varje fall!

Älskar det…

…mitt löpband.
Okej, inga långa turer, men för intervaller är det perfekt.
Jag hann inte med att ge mig ut i dagsljuset på dagen, så det fick bli lite löpband. Och för att tiden ska gå lite fortare och få lite mer variation på passet så blev det då intervaller.
2 km uppjogg, 2×8 min intervall och 2,5 km nedjogg = 8 km. Klart!

Platsen där bandet står, är ju inte så snygg, men där är det minst ivägen. I ett rum i garagebyggnaden.