Naprapatbesök

Eftersom jag har ett bajsknä = ont i knät, så besökte naprapaten idag. Bättre sent än aldrig, med tanke på att det var drygt en vecka sen jag fick ont.
Naprapaten Torbjörn klämde och kände, vred och bände…
Jo, då! Rakt på senan, den hittade han på momangen. Vad ont det gjorde!! Ajajaja!, sa jag nog GANSKA högt!
Han konstaterade i varje fall att det är ett ”Runner’s knee”…jo då! Så han behandlade med tryck och ngn form av pulsbehandling (tns?) och knäckte så sen lite i bäckenet. Tillbaka i vecka och jag ska göra rörelser hemma, för höften, vida rörelser förstod jag det som.

Jo, det känns ändå bra att få det uppkollat! Frågan är vad jag ska göra nu?

Bajsknä!

Som det heter på Twitter.
Jag har troligtvis fått ett sånt.
Så in i bomben det kändes i lördags. Nu är det bättre, men i söndags levde jag på Ipren och Alvedon. Har kavlat och stretchat, och kavlat och stretchat. Gjort en del höftövningar som coach Annie har rekommenderat. Men det känns inte helt perfekt, det där knät. Inte att det gör ont eller så, men det känns konstig, svullet…

På måndag ska jag till naprapaten. Jag blir lite stressad av det hela. Vi får se vad han hittar för fel – naprapat Torbjörn som han heter.

20130430-195358.jpg
Första kavlerska!

Mitt i veckan-dag

Jaha, onsdag då…
Onsdag menas med att jag går i skolan – pluggar! 8 år sen sist.
Detta gör jag på min fritid, inget jobbrelatetat alls. Lite trist att ”ge bort” en ledig dag till ngt som jag egentligen inte har användning för – än! Jag läser en förberedande kurs inför stundande kandidatexamen och c-uppsats i höst. Men så småningom hoppas jag ju såklart på att få den där kandidatexamen för att sen kunna läsa en vidareutbildning som sjuksköterska (om jag nu vill). Men just nu känns det bara som en vagel i ögat…

Har en stressad känsla i magen just nu. Pluggandet, jobb, löpningen, familjelivet, barnens aktiviteter och vardagen upptar all min vakna tid och jag har en känsla i magen hela tiden. En känsla av att inte hinna med och att inte orka. Inte orka med något…jobbet är fortfarande nytt för mig, barnen skjutsad hit och dit, pluggandet gnager hela tiden och löpningen upptar också mycket av min tid (mer positivt, då det är lite av en fri-tid för mig!). Sen är det ju vardagen: tvätt, städ, mat och allt det där andra som ska göras. Därför ångrar jag lite att jag satte igång med pluggandet, fast å andra sidan vet jag inte när jag skulle göra det annars?!

Just nu är jag mest inställd, eller fokuserad, på löpningen. En dag i veckan, helgdag, tar jag mig för att springa mina långpass. Då får inget annat uppta tid, eller också får mannen sköta markservicen. Stockholm Marathon är verkligen mitt stora mål i år…ser verkligen framemot att få genomföra det. Egentligen har jag inga tidskrav men en siffra nedmot 4 tim är ju lite roligt. Problemet är känslan av att jag tränar för lite; att jag skulle lägga ner mer energi på träningen och fler pass i veckan…

Så ligger det till med mig…just nu.

Testlopp 5 km

Coachen Annie ville att jag skulle göra ett testlopp idag, på 5 km.
Maxa, tänka på teknik, hållning….ja, ni vet…Och jag försökte…

2 km uppvärmning, med 3 st 1 min ruscher och joggvila, vilket gick bra.
Efter detta blev det för mkt.
Jag drog på för fort den första km och det fick jag sota för sen. Hybris är nog ordet.
3:e km var en pest och pina. När jag sen insåg att det var 2 km kvar så kunde jag få lite liv i benen igen.
Just nu går löpningen trögt. Kroppen vill inte med mig. Kanske jag har något i kroppen som inte vill bryta ut ordentligt? Jag vet inte. Känner mig frisk. Eller också beror det på hackig sömn och stress i vardagen? Vet inte. Men så här är det; flåset känns som ett stånkande och stönande. Jag får ingen rytm i andningen utan ibland känns det bara som om jag hyperventilerar, ytliga andetag. Pustar och flåsar fram…
Benen är som bly. Stockar som inte går att böja på. Vaderna är helt stumma. Inget flyt i löpningen. Känns som jag spänner mina fotleder och det förstår jag inte varför. Hela jag känns som en nybörjare, vilket jag iof kanske är. Men några mil har jag ju i benen sen jag började med löpningen.

Längtar till den där löpningen då jag känner att benen bara trummar på. Andningen följer rytmen…den hade jag i somras. Nu i vinter verkar den har försvunnit.

10 km jobbigheter…

I fredags – styrketräning med fokus på ben.
Igår – 5 km i sakta tempo med barnen cyklandes brevid.
Nyss – 10 apjobbiga km. Var är flåset?
I torsdags besök hos naprapaten och här kan ni läsa vad hon hade att säga.
I fredags besök hos sjukgymnasten; det tredje besöket.
Hon hade att säga, att jag troligtvis hade en disk i kläm någonstans i sacrum. Mitt underben domnar, eller har konstiga känningar, när jag joggar och även när jag går.
Så nu har jag fått ryggextensions att göra – var tredje timma. Jo då, det går bra så länge jag inte jobbar, men jobbar jag så glömmer jag bort det helt.

Dock så kändes det faktiskt ganska bra i höften när jag sprang och benet domnade inte förrän vi 7 km ungefär. Bättre än 2 iaf.

Velande fram och tillbaka.

Jag är verkligen i valet och kvalet och då gäller vätskebälten.
Antingen ett från Perfekta eller ett från Nathan.
Prefekta: många vätskeflaskor = 8 dl, smalt midjeband.
Nathan: två större på 3 dl vardera, bra ficka för tillbehör.

Jag vet verkligen inte vad jag vill ha och vad som är bäst.
Främsta användningsområdet är pass kring 2 timmar.

Vilket skulle ni föredra?

Göteborgsvarvet 2012 – the Mia-story!

Ok, längtar ni?!
Så här blev dagen:

Tre goa kollegor (inklusive jag då!) tog oss till Göteborg och inhyste oss hos en bekantbekantbekant (ni förstår, va?) till en av kollegorna. Huset var bara ett stenkast/gata ifrån Frölundaborg och 100 meter till startgruppen ”Västra Götalandsregionen” som vi startade i. Nummerlappar hämtades, mässan ”sprangs” igenom och käk intogs. Konstigt nog så hade jag inga större fjärilar i magen. Ifjol var det värre. I startfållan så värmde vi upp lite…Sen brann startskottet av!

Innan hade jag bestämt mig att hålla ett lågt tempo de första fem kilometrarna och uppför Älvsborgsbron, för att sen öka på Hisingen. Hade sen i fjol upplevelsen att Avenyn var tung och seg. Det blev inte så med min planering. Jag höll, för mig ,ett för högt tempo under de första fem kilometrarna (snitt 5.40 min/km). Och på bron kände jag att jag drog på för hårt, saktade inte ner utan höll ca samma tempo. Dumt! På Hisingen kände jag att krafterna i benen tog slut så jag kunde inte helt öka som jag ville.
Bara i att bita ihop, Mia. Tugga på!
Göta Älvbron var en pina. Iår kunde jag inte ta rygg på ngn som drog mig upp, som i fjol. Det var guld värt då. Men jag knatade på…men jag var trött och hade även på Göta Älvbron svårt att dra ner på tempot, som redan var lågt. 15 km – äntligen! ”Nu är det bara 6 km och jag kan försöka hålla tempot jag har.” Klockan fick inte överstiga 5.46 min/km i medeltempo…Försökte att öka uppför, dum tanke, men vid Götaplatsen tog det slut…eller det tog tvärstopp. Så det blev det lite gång. Kom liksom inte förbi och sicksacka ville jag inte göra för mycket. Där hade en av mina goa kollegor sett mig, när man svänger ner på Avenyn igen, men jag var väl inne i min överleva-bubbla, så att hon ropade märkte jag inte alls.
Wasagatan – det är verkligen en skitgata! Lång, seg och dötråkig. Men då är det inte många kilometrar kvar, och de få 3 km var jag bara tvungen att få fart i benen. Men det blev inte bätte, nu var både flåset och kroppen trött. Höften kändes av och benet ville inte hänga med. Försökte ta rygg på ngn men ingen liksom sprang i ett behagligt lagom tempo. Slottskogsvallen in…nu måste jag öka…eller iaf inte tappa fart. Sprang på – och såg de där nedrans broarna över målingången. Äntligen…sen tyckte jag väl att det var fasligt långt fram till själva målet. Men jag kom in.

Tiden? Så klart ni undrar över den. 50 sek bättre än i fjol.
2.01.42

Så vi säger väl PB, då!