En varm och skön morsdag!

En bra dag helt enkelt.
Klassfotbollen…ett evenemang som är en trevlig tillställning för hela familjen.
15 st killar och tjejer i dotterns klass var med och sparkade boll. Maken och en till klassförälder coachade. Barnen var så oturligt duktiga. Fina passningar och ett bra spel, trots många byten in och ut från plan. Som förälder var det en upplevelse att se. En fin hejarklack hade klassen iaf.

Efteråt bjöd maken och jag våra mödrar på glass på glassrestaurang i Hjo. En liten tradition som dottern vill föra vidare: fast kanske mest det där med glassen då.

10-årig bröllopsdag!

Det trodde ni inte, va?
Jag tror det faktiskt inte nästan själv. Men så är det.
I hemlighet hade mannen ordnat med hotellrum med en nattsövernattning och god mat på restaurang. Färdmedlet till denna hemliga ort var med motorcykel. Tror faktiskt att jag inte suttit på ”bönpallen” på över 9 år. Det var jättetrevligt. Hela arrangemanget, menar jag då.

Han kan han, mannen min!

Nya glajjor!

Häromdagen var det dags för kontroll av ögonen. Så är det när man är född med brytningsfel, eller översynthet…eller vad det nu heter.
Egentligen så tänkte jag bara skaffa nya linser, för det är det jag använder jämt.
Men så fanns glasögonen ovan…från Vasuma.
Ett impulsköp blev det helt enkelt. Nu längtar jag tills det ska bli färdiga att hämta.

bild lånad från vasuma

4.6 km svettande!

Gav mig ut på en liten lätt runda nu på kvällningen. Den första sen Varvet…
Men uj, vad varmt det blivit helt plötsligt. Jag höll på att försmäkta på denna öde landsväg.
Nu är det gjort. Och i fortsättningen blir det på senare delen av kvällen.

Kalasdressad!

Ja, en fin dag som inkluderat kalas med trevligt sällskap. Lill-kusinen A har fyllt två år. Stora killen!

Lite minus på fronten, som tex gnälliga barn i bil på väg dit, gnällig och tjurig 4-åring på kalas, gnälliga barn i bil på väg hem. Och att mannen inte var med utan hemma och jobbade (och fortfarande jobbar!).

En liten bild på kalasklädseln kommer här. För en sån här bild var det länge sen jag bjöd på.

Utpumpad till max.

Hittade två bilder på mig från Göteborgsvarvet. Ja, jag fick leta efter dem…på ”oidentifierbara bilder”. Också ett ställe, men det ser jag ju varför ni – armen framför nummerlappen. Typiskt!

Tycker jag ser helt slutkörd ut…trött och desperat efter mål.

Euforisk!

Jag känner mig helt euforisk.

Min kära kollega, har idag kl 10, träffat och hämtat sin dotter i Taiwan. Efter flera års byråkrati både från svensk sida och taiwanesisk.

Kan det bli bättre?

Göteborgsvarvet 2012 – the Mia-story!

Ok, längtar ni?!
Så här blev dagen:

Tre goa kollegor (inklusive jag då!) tog oss till Göteborg och inhyste oss hos en bekantbekantbekant (ni förstår, va?) till en av kollegorna. Huset var bara ett stenkast/gata ifrån Frölundaborg och 100 meter till startgruppen ”Västra Götalandsregionen” som vi startade i. Nummerlappar hämtades, mässan ”sprangs” igenom och käk intogs. Konstigt nog så hade jag inga större fjärilar i magen. Ifjol var det värre. I startfållan så värmde vi upp lite…Sen brann startskottet av!

Innan hade jag bestämt mig att hålla ett lågt tempo de första fem kilometrarna och uppför Älvsborgsbron, för att sen öka på Hisingen. Hade sen i fjol upplevelsen att Avenyn var tung och seg. Det blev inte så med min planering. Jag höll, för mig ,ett för högt tempo under de första fem kilometrarna (snitt 5.40 min/km). Och på bron kände jag att jag drog på för hårt, saktade inte ner utan höll ca samma tempo. Dumt! På Hisingen kände jag att krafterna i benen tog slut så jag kunde inte helt öka som jag ville.
Bara i att bita ihop, Mia. Tugga på!
Göta Älvbron var en pina. Iår kunde jag inte ta rygg på ngn som drog mig upp, som i fjol. Det var guld värt då. Men jag knatade på…men jag var trött och hade även på Göta Älvbron svårt att dra ner på tempot, som redan var lågt. 15 km – äntligen! ”Nu är det bara 6 km och jag kan försöka hålla tempot jag har.” Klockan fick inte överstiga 5.46 min/km i medeltempo…Försökte att öka uppför, dum tanke, men vid Götaplatsen tog det slut…eller det tog tvärstopp. Så det blev det lite gång. Kom liksom inte förbi och sicksacka ville jag inte göra för mycket. Där hade en av mina goa kollegor sett mig, när man svänger ner på Avenyn igen, men jag var väl inne i min överleva-bubbla, så att hon ropade märkte jag inte alls.
Wasagatan – det är verkligen en skitgata! Lång, seg och dötråkig. Men då är det inte många kilometrar kvar, och de få 3 km var jag bara tvungen att få fart i benen. Men det blev inte bätte, nu var både flåset och kroppen trött. Höften kändes av och benet ville inte hänga med. Försökte ta rygg på ngn men ingen liksom sprang i ett behagligt lagom tempo. Slottskogsvallen in…nu måste jag öka…eller iaf inte tappa fart. Sprang på – och såg de där nedrans broarna över målingången. Äntligen…sen tyckte jag väl att det var fasligt långt fram till själva målet. Men jag kom in.

Tiden? Så klart ni undrar över den. 50 sek bättre än i fjol.
2.01.42

Så vi säger väl PB, då!

Tror ni jag är nervös!

Njaaa…får jag nog lov att säga.
I början av veckan var det värre.
Nu har jag insett att det bara är att köra på. Vinna eller försvinna!
Fjolårets tid på: 2.02.33, ska självklart försöka att slås, men jag kan inte riktigt säga hur formen är i år. Har ju lite problem med höft och ben.

Men nu kör vi!

Våfflor i mängder…

I helgen har dottern dansuppvisning x 2. Eller rättare sagt, imorgon för att vara mer precis.
Själv åker jag ju och springer Varvet. Och det var ett tag inte helt populärt hos dottern. Särskilt inte med tanke på att hon ska våffla sitt hår.
Men dottern har en mycket händig far, som hemskt gärna ställer upp i vått och torrt.
Igår övade han på de där våfflorna och resultatet blev ju jättebra.