Lidingöloppet 2014!

Det är alltså dags att avlägga rapport!
Lidingöloppet 2014.
Vad ska vi säga om det tro?

Vi börjar så här.
Jag var nervös. Jättenervös! Faktiskt redan nervös på fredagen när vi åkte upp mot Stockholm, och nervös när jag hämtade ut nummerlappen på fredagen.
Så, tidig läggdags. Och tidig uppgång. Nej, kanske inte tidig uppgång, men jag vaknade tidigt, runt kl. 06 och sovit dåligt hade jag också gjort. Mycket ljud och nervositet spelade in. Okej, vaknade, låg kvar ett tag och sen bar det ner till frukosten på hotellet, för mannen var så klart otroligt taggad. Jag var sjukt nervös, otroligt hungrig också för den delen, men intaget av mat blev väl inte jättestort. Nervositeten tog liksom över.
Ut till Ropsten och Lidingövallen eftersom mannen startade i grupp 2. Jag och min löparkompis Annelie (och hennes man som tyvärr inte sprang) slappade ett tag. Promenerade sen upp mot Koltorpsgärde och starten. Det var med nöd och näppe jag hann dit. Huvudet tänkte: ”Detta kommer jag fixa galant! Jag är sjukt pepp! Jag har tränat massor! Min måltid kommer jag helt klart att fixa!”. Jag har tränat massor och jag har tränat terräng, och så himla nöjd jag var över min träning!

Startskottet brann av. Jag masade mig iväg med de andra i startled 7. ”Det här går bra, flåset vill och benen vill hyfsat bra”. Så jag gasade på i ett tempo som kändes bra och som jag visste jag klarade av och som skulle ge mig min tid jag önskade, allt annat skulle bli en bonus. Efter ca 12-13 km så tyckte jag benen började kännas tunga och matta. Varför?, tänkte jag, ifjol gick detta ju helt perfekt. Andningen flöt på bra, men helt plötsligt så återhämtade jag mig inte helt perfekt efter backar och stigningar. Vid 18 km började det bli en kamp om överlevnad än snarare ett tidsmål…Benen kändes så konstiga. För att spara benen så gick jag i de tyngsta backarna och till och med gå kändes tungt och jobbigt och konstigt matta ben. Så jag höll på så till någonstans efter 20 km. Då kom den – KRAMPEN!! Först i vaden och sen baksida lår. Så att försöka springa uppför gick så där, då började det dra i musklerna direkt. Belastade benen på olika sätt så den gick springa lite ändå. Den där förbaskade krampen, vem har sagt åt den att komma?

Jag kom i mål! Inte som jag hade tänkt, men i mål kom jag. Besviken över min kropp som inte ställde upp när hjärnan så gärna ville. Men, det kommer fler chanser och nästa år står jag på startlinjen igen! Och då ska jag fixa mitt mål!

Mannen då? Jo då! Han fixade sin silvermedalj som han trånade efter. Stolt över honom!

På kvällen träffade vi kära vänner och hade trevligt. Tidig hemgång då flera av oss var lite slitna.

 

IMG_0482.JPG

IMG_0473.JPG

Snart födelsedag…

Jag tillhör gruppen som fortfarande tycker om att fylla år. Jag gillar det..
Om en månad smäller det!
Då blir jag…ett år äldre! Och det känns helt okej.
Vad jag önskar mig?
Nä, inget stort alls, men gärna en sommarstuga. Det vore trevligt, gärna vid vatten. En dag ensam kanske, antingen hemma eller kanske genom en tur till storstad. Ett par löparskor (för det har jag verkligen inga!). Det ser visst ut som om det börjar bli en lång lista.

Hallå! Drömma kan jag alltid!

Hösten…

Hösten börjar smyga sig på.
Och med det börjar även min höstdeppighet.
Jag vill inte kalla det depression…men just nu börjar det kännas tungt och ledsamt. Ledsamt över något jag inte kan förklara.

Pulshöjande…

IMG_0386.JPG
Dottern spelade fotbollsmatch idag. Det är riktigt spännande ibland och i dag höjdes pulsen rejält. Dottern stod i mål hela matchen. Det blev 2-2…och hon skötte sig ypperligt. Fortfarande lite svårt att läsa spelet men med hjälp av pappa så går det riktigt bra. Det är nog mammas gener.